Idag har det gått tre veckor sedan jag kom hem från min resa. Hade ångest för att komma hem men samtidigt började jag längta väldigt mycket när jag var inställd på komma hem. Och som vanligt är första veckan jobbig, innan man kommit tillbaka till vardagen och när huvudet fortfarande var kvar i Tanzania. Det gör lite ont när jag tänker efter, för jag önskar verkligen att jag kan åka tillbaka en vacker dag. Det här varit skönt att komma hem till Sverige, få reflektera, återberätta och distans från allt jag varit med om och upplevt. Så mycket glädje barnen gett mig och så tacksamma de har varit är svår att återuppleva. 

Att jämföra Sverige med Tanzania är omöjligt, men det har gett mig ett perspektiv. Jag försöker ta med allt det positiva, men när jag sett mycket så är det svårt att blunda för det negativa även fast jag vill. Men barnen på barnhemmet är så tacksamma, tacksamma för en andra chans och så otroligt mycket värme och kärlek. Jag hoppas innerligt att de försöker bryta trender, för landet har många möjligheter och potential att utvecklas, men någon måste våga börja. Och det är hemskt svårt, för de vet inte bättre, så det fortsätter som en ond cirkel.

Jag är så glad att jag vågade. Jag är så stolt över mig själv att jag åkte, något som jag alltid kommer att komma ihåg och i framtiden kan blicka tillbaka.